Idag skulle min mormor fyllt 76 år,
men istället så gick hon bort i hjärncancer för drygt 19 år sedan, endast 57 år gammal.
Idag har jag varit i Grästorp hos min morfar tillsammans med många ur släkten för att hjälpa honom att flytta till en lägenhet.
Min mamma hittade en gammal tidning med mormors dödsannons i som jag läste, sen pratade jag och två av mina kusiner lite om mormor, då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna.
När mormor dog var jag inte ens fyra år och det enda minne jag har mormor är en gång när hon va arg (troligtvis för att hon väldigt sällan va det, så när hon väl va det satte det sig på minnet). Det känns så ledsamt att jag inte kommer ihåg min mormor, önskar att jag kände henne.
Men det är inte det som känns mest ledsamt.
Det måste ha varit jättejobbigt för morfar att bli ensam så tidigt i livet
och för min mamma och moster att deras mamma försvann så tidigt.
Dessutom födde min moster mina tvillingar-kusiner ca en vecka innan mormor dog.
Mormor har missat så mycket, när min moster var gravid med tvillingarna blev mormor ledsen när hon tittade på gravidmagen, för att det tillhörde en framtid som hon visste att hon skulle missa. Nu har hon missat en hel generation, nu har hon barnbarnsbarn som är i den åldern jag var när hon gick bort. Jag är liksom ledsen för mormors skull också. Det är så orättvis när människor går bort för tidigt i livet, det är så mycket mer kvar som de borde ha fått uppleva.
När vi var färdiga med morfars flytt åkte vi till kyrkogården allihop.
Satte blommor på mormors grav och sjöng "Vi gratulerar" för henne. Vi tittade på andra gravstenar, syskon till morfar och mormor, kusiner till mamma och moster, många som alltid funnits med när jag va liten, det va också jobbigt...
Så idag har jag haft en gråtar-dag till och från...
Har aldrig gråtit speciellt mycket över mormor eftersom jag inte kände henne, men ibland när jag va liten och va ledsen lade jag mig mitt på vardagsrumsgolvet, satte på min "gråt-låt" från dag till dag med GES, tittade upp på en fläck i taket som jag tänkte va ett titthål för mormor, där hon tittade ner på mig från himlen och så grät jag.
-
Jag kände bara att jag behövde skriva av mig lite.
Vet egentligen inte om jag tror på sånthär, men:
jag hoppas att min mormor har det bra och att jag får träffa henne när det är min tur.
